måndag 17 februari 2014

om att kanske se en ljusning


 och så var det måndag igen med eftermiddagspass på jobbet där en vecka känns som tre tidsmässigt. jag vaknade av telefonen på morgonen där en terapeut från vårdcentralen hörde av sig efter att jag mejlat henne då jag efter tre-fyra besök hos min läkare och två påminnelsemejl till densamme trots allt inte hört nåt angående mina samtal som han rekommenderade. och det har inte hänt honom något, oh nej. jag satt i väntrummet i ett akutärende för två veckor sen och under de två timmar jag väntade så gick denna läkare in och ut ur sitt rum, mot väntrummet - med ett leende - betraktade korridorerna och den stora skaran utan att ta in en enda patient.


jag tyckte ju att han verkade så bra som tog mitt ärende på allvar när jag besökte honom första gången men sen efter det så har saker bara runnit ut i sanden. det som trots allt sker är för att jag inte ger mig. jag kanske inte är den envisaste som ringer och gormar varviga dag på vårdcentralen men jag gör efter ork och förmåga. 


så nu ska jag träffa den här kbt-terapeuten för ett första möte på onsdag och jag ser fram emot att det börjar röra på sig, på nåt vis.

till er andra, jag hoppas eran vecka blir fin <3 


2 kommentarer:

hallinbloggar sa...

Jag håller tummarna för att det går bra!!!

tina sa...

hallinbloggar: vi startar upp nån gång i mars och det blir nog bra, eller åtminstone bättre än det som jag befinner mig i nu - den eviga väntan på en läkare som inte hör av sig.
det enda som var lite kusligt var när jag mötte denna terapeut, och hon ser ut som min vän som gick bort i cancer förra påsken - de skulle kunna vara syskon så lika var dem. Som sagt, lite kusligt, men samtidigt rofyllt på nåt vis för att det var som om jag fick träffa henne, som hon såg ut innan sjukdomen gjorde henne så oigenkännlig.