och när jag slutade igår gjorde jag iordning en sallad till middag och skar upp melonen jag köpt på hemvägen i skivor och väntade in mannen från sitt jobb. vi tog bilen ut till havet för att svalka oss för inne i stan var det heta, torra vindar som mest fick en att vilja fly ut till fläktande bris. men ändå, jag är oändligt glad för att värmen äntligen, äntligen är här.
det är ju så mycket vardag mest hela tiden. ni vet, äta, jobba, sova och så rullar det bara på det där ekorrhjulet. när man dessutom jobbar hela sommaren som jag gjort sista....fem (?) åren så vill man ju ändå hinna uppleva den och vi har pratat om att vi ska bli bättre på att leva mer i vardagen och försöka överse tröttheten som så lätt kommer när man har klivit upp vid fyrasnåret på morgonen.
och vad skönt det var! vi käkade middag och mumsade i oss pistagenötter och melon omvartannat, kollade in nån hund som hade simträning mellan sin matte och husse och båtar, kajaker och annat som låg därute och flöt i det blå. och vi la ut filten på en klippa, la oss raklånga och slöt ögonen mot solen och halvslumrade medan sorlet därute avtog och badfolket gjorde sig redo för hemfärd.
efter åtta så var det ändå dags att bege sin hemåt igen. det tar inte särskilt lång tid att köra men vi hade grejer att fixa med innan morgondagen tog vid och med kroppar sådär halvtrötta av sol så packade vi ihop vårat och brummade hem.
men att inta middag vid havet, varför tog det så lång tid att komma på en sån bra sak?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar