Igår höll jag på att få dela cafébord med en för mig okänd herre.
Stället var knökfullt och stolen bredvid mig var ledig.
Sånt tycker jag
är kul. Oväntade möten.
Jag tror det var min lärare på färg & form
som sa;
"tänk vad många människor man egentligen möter och hur få man
faktiskt tycker illa om av alla dem" och jag kan inte annat än hålla
med.
Sen var ju kaffekön extremlång så jag hann bläddra i min Elle
Decoration två ggr om, fika klart och gå på toaletten innan han kom och
när han slutligen satte sig så var jag redan uppe på min cykel, på väg
in mot stan men stannandes här och fotande en grusväg mellan två
potatisfält. Jag tyckte det var fint helt enkelt.
Och om man öppnar
ögonen så finns det så förbaskat mycket vackert omkring oss - inte bara
grusvägar och potatisfält utan också människor och möten som hux flux
kan uppstå.
Och om det gör det, försök då att vara öppen för olikheter
och OM du ska prata om andra med andra - lyft det som är bra om personen
i fråga och försök att lämna det andra åt sidan. Ingen är perfekt.
Inte
du. Och definitivt inte jag.
Och kom ihåg, att om ett möte, vilket som,
inte faller dig i smaken så är det ändå bara ett möte, en relativt kort
stund av din tid med tanke på hur länge vi egentligen lever.
Men, försök att vara öppen, lyssna och se - för man kan känna sig himla rik bara av att få ett leende av en annan person.
Cykla bland potatisåkrar. Känna
solen på shortsklädda ben.
Allt möjligt. Små saker. Som gör stort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar