och medan regnet smattrar mot våra fönster lyssnar jag på reprisen av kristian gidlunds sommarprat.
så länge jag orkar villsäga.
sista åren har jag blivit så extremt känslig och gråter för allt och ingenting - till pensionärerna på svt:s serie "sveriges bästa äldreboende" som berättar om sina bortgångna respektive, åt "en man som heter ove"-boken och till texterna i kristians blogg.
bland annat.
jag har väl blivit varse om hur skört livet egentligen kan vara. och om hur mycket man egentligen borde leva medan man faktiskt gör det. inte sitta fast i rädslor. och jag kan väl säga att jag har blandade resultat. jag älskar djupare och skrattar hjärtligt innerligt när jag gör det. släpper det som behöver släppas och försöker att inte bry mig så mycket om andras egenheter som jag förut kanske stört mig på. och samtidigt lever jag nog inte fullt ut. drömmer om mycket men tror mig oxå inte kunna saker och vågar därmed ej ta mig för. flytta, erövra, upptäcka.
skriva mer, fota mer, våga mer.
rädd för att för alltid sitta fast i det här vikarieträsket som gör att livet inte kommer igång.
nångång.
fast livet är ju egentligen här och nu.
jag har så många rädslor. dessa ovan. och döden.
jag är vansinnigt rädd för döden.
men för dom, som kristian ovan, eller min vän helena och alla andra som inte får fortsätta leva sina liv så ska jag försöka bli bättre på att leva mitt fullt ut. släppa lite rädslor.
erövra mer. upptäcka mer.
leva mer.
2 kommentarer:
Ja den tanken "när ska livet börja nångång" den är återkommande i mitt huvud då och då den med, men så tänkar jag på att mitt liv kan ta slut när som helst, nej! Man måste försöka tänka om! Att få leva till man blir gammal och grå är ingen garanti...
Bra skrivet tina! :)
Kram teresia
teresia: ja, man får nog allt bli mer "mån" om det man har och göra det bästa av det. såg en underbar intervju nu på morgonen på tv4 om en man som oxå har obotlig cancer och vilken livsglädje han hade, helt underbart!
stor kram!
Skicka en kommentar