om att inte orka

och maken får sköta rodret här hemma för orken har tagit slut. jag kämpar mig till jobbet på ren tjurighet men jag är så trött så trött. och idag har jag listat mig på annan vårdcentral för efter de två möten jag hade på förra så kändes intrycket mest nonchalant.

jag.är.aldrig.sjuk.

men nu, ja... det är nåt som är fel. 

jag känner mig helt kraftlös, det är som att det vibrerar inombords men jag är inte skakis, jag smälter upp inifrån men fryser på ytan och den där ångesten kliver med tunga skor över mitt bröst och jag får tunnelseende och glansen i mina ögon försvinner. jag är aldrig här i nuet, jag försöker hänga med men försvinner bort i tanken och kroppen värker som om jag vore körd i en stenkross. gör det nödvändigaste men från att ha varit den här personen som hurtigt skrivit listor, gjort saker, bockat av och fyllt på med nytt så har jag nu mejl som ska skrivas och samtal som ska ringas men jag orkar bara inte.

mitt leende kommer inte så lätt som förut och det känns som att kroppen håller på att ge upp. på natten kryper jag tätt, tätt intill min man och håller hans hand när vi sover för jag är så rädd att allt ska ta slut och jag ska försvinna från hans sida.

så ja, det är inget hallelujahmoment just nu precis.